Silvergruvan är i dag en väl utvecklad besöksgruva, som med sin historiska bakgrund är en stor sevärdhet. Silver var mycket viktigt som myntmetall, vilket fick Gustav Vasa att satsa på en exploatering i Sala, där förekomsten var känd. Det var en stor verksamhet som sattes i drift. Förutom malm och trä krävdes mekanisk energi för att driva pumpar och hissar, vilket skedde med vattenkraft. Vatten leddes i kanaler ända från Dalälven till skovelhjul, som levererade 36 hästkrafter.
Malmen utvanns genom ett mödosamt arbete, med så kallad tillmakning, innebärande att man eldade mot bergväggen på natten och under dagen bräckte loss sten från de sprickor som bildats. Man kunde på det sättet bryta en gruvgång med en takt av några decimeter per dygn. Med dynamitens hjälp blev brytningen effektivare och när gruvan slutade brytas 1962 omfattade den 14 schakt och 20 km orter, ner till ett djup av 300 meter. Man hade då också utvunnit bly- och zinkmalm.
Gruvan visas på 155-metersnivån. Under denna nivå är gruvan vattenfylld. Vår mycket kunniga guide var klädd som en gruvförman för några hundra år sedan, dock med en modern hjälm dold under filthatten. Besökarna uppmanades att visa ”Gruvfrun” respekt och vara lågmälda. Belysningen här nere är sparsam och en ficklampa kommer väl till pass. Temperaturen är konstant låg och här och där droppar det från taket. Ändå är miljön utmärkt jämförd med forna tider när rök fyllde gångarna och facklor var den enda belysningen. Stämningen här nere är både kuslig och högtidlig. Vid en större öppning i berget sjöng guiden ”Vår Gud är oss en väldig borg” och fick göra långt uppehåll mellan fraserna för att ekot skulle klinga ut.
I gruvan har man skapat en belyst och uppvärmd sal för evenemang som bröllop och konserter. Den invigdes av kronprinsessan Victoria, som skrivit sitt namn på väggen, i likhet med många kungliga föregångare, de flesta dock på numera vattenfyllda nivåer.
Till skillnad från dåtidens arbetare tar sig besökarna bekvämt tillbaka till marknivån i stora hissar, en färd på fyra minuter, varefter man omtumlad – och en smula lättad – återser dagens ljus.
Nästa besök gällde Salas konstmuseum – Aguélimuseet – som sedan några år är inrymt i det gamla elverket.
Huset har fått en förnämlig, ljus interiör och den säkerhetsstandard som behövs för lån från statliga museer.
Ivan Aguéli (1869-1917) var en företrädare för nya idéer inom konsten – kanske en ”konstnär för konstnärer”, som förstod hans banbrytande insatser. Född i Sala som Johan Agelii använde han också andra namn, ibland som ett skydd mot polisen på grund av hans kontakter med anarkister. Aguéli vistades större delen av sitt vuxna liv utomlands, tidvis under mycket knappa förhållanden. Vid sidan av sitt måleri studerade han religioner och språk – han påstås ha behärskat 14 språk – och besökte både Indien och Egypten, där han konverterade till islam.
Ivan Aguéli förolyckades i Spanien och vilar nu på en kyrkogård i Barcelona. Prins Eugen, som tidigt insett hans talang och lämnat ekonomiskt stöd, såg till att hans efterlämnade konstverk kom hem till Sverige. Stadsläkaren Carl Friberg, som redan tidigare samlat på Aguélis konst kunde nu utöka sin samling, som kom att bli den namngivande stommen i Sala konstmuseum.
Om allt detta och om verken i samlingen berättade intendenten ÅC Danell medryckande.
Som vanligt kunde de aktiva seniorerna återvända hem med många intryck i bagaget.
Bo Olsson, ordf