I vårruskväder åkte 43 medlemmar i Aktiva Seniorer till Kohlswa Herrgård. Vi skulle se och få guidning av Orangeriet. Men först väntade lunchen. Buffén var framdukad, ytterkläder och regnrockar hängdes upp, härinne var det varmt och gott.
Regnet hade upphört när vi mätta och glada gick ner till Orangeriet. Värdinnan och ägare till Kohlswa Herrgård, Susan Norman, guidade oss.
”Välkommen in till växthuset”, vi passerade köket och bestickljuskronan och bänkade oss på färgglada kuddar.
Golvet hade golvvärme och tak och väggar i glas, en vinranka med skira blad och ett olivträd, perfekt.
Fru Norman berättade om husets historia. Orangeri sedan 1870. Att äga ett orangeri var en statussymbol. Apelsiner, citroner och bananer var stor lyx. I dag har vi frukterna i närmsta butik. Orangeriet upphörde 1964 och lämnades åt sitt öde.
Men så 2009, turistbyrån hade fått en förfrågan från TV4 om det fanns något lämplig byggnad för ett ombyggnadsprogram. Ernst Kirchsteiger och byggarna Pirre och Macke kom på besök en mycket kall dag -30 grader och inspekterade Orangeriet. ”Jo, det kan kanske bli något”.
Bengt Magnusson. Foto: Åke DahlqvistHårda vindar längs Glasgatan när Aktiva Seniorer samlades den 25 mars 2014 utanför Bil- och Teknikhistoriska Samlingarna i Köpings lokaler, bilmuseet. Vi välkomnades in, här fick vi slå oss ner i sköna stolar och lyssna till Bengt Magnusson, vår guide. Han berättade om lokalen och dess historia. Arkitekten Theodor Dahl såg inte bara till att byggnader var vackra exteriört utan även interiört. Taket i den forna driftcentralen, där vi nu satt, en fröjd för ögat i fornnordiskt design.
Så gick vi in till samlingarna.
Vi är alltså i KMV´s gamla lokaler (Köpings Mekaniska Verkstad). Entusiasterna som driver samlingarna har här lyckats med att skapa ett vackert och rikt museum.
Bengt Magnusson berättade fängslande om dieselmotorer och exklusiva bilar från förra seklets början.
Han hade spännande historier att berätta om dyrgriparnas tidigare ägare.
Ulf Eneroth – Bärgslagabladet. Foto: Gull-Maj SandbergAktiva Seniorer besökte Bärgslagsbladets nya lokaler i gamla Tingshuset. Redaktör Ulf Eneroth tog emot på trappen mellan husets vackra kolonner. Vi bänkade oss i lunchrummet, där Ulf berättade hur glad han blev då det stod klart att Bärgslagsbladet kunde få flytta ifrån lokalerna vid Hökartorget till Tingshuset. Tidningsvärlden har förändrats enormt de sista åren, personal har fått andra uppgifter på annan ort och en våning stod tom. På 1980 talet när datorerna kom sa dåvarande chefredaktören Östergren: ”tekniken rusar iväg och detta är bara en början”.
Eneroth berättade att Bärgslagsbladet (Bbl) är lika gammal som Tingshuset alltså 120 år. Att Tingshuset är ritat av Theodor Dahl, vet ju alla köpingsbor men att det också blev hans mästerverk och att ett liknande tingshus blev byggt i Lindesberg var roligt att få veta. Alfred Sterner grundade Bärgslagsbladet och samma år Bergslagsposten i Lindesberg.
1932 köpte tre bröder Salomonsson tidningen. 1970 tog VLT (Västmanlands Läns Tidning) över tidningen. I dag ingår Bbl i tidningsföretaget Stampen Media Group med bl.a. Göteborgsposten.
Aktiva Seniorer Köping avslutade vårsäsongen med en resa. Vi fyllde bussen en strålande och tidig morgon, med destination Bergs slussar, Göta kanal. Efter att ha lämnat Västmanland och Södermanland befann vi oss nu i det grönskande Östergötland, där de gula rapsfälten lyste välkomnande. Nu intogs det alltid så populära busskaffet med morgonsmörgåsar. Snart var det dags att gå ombord på Göta Kanalbåten.{gallery}reportage/gotakanal130528/gotakanal{/gallery}
Trettio medlemmar samlades vid entrén till ICA Maxi Köping. Peter Danielsson och medhjälpare hälsade oss välkomna. Delade upp oss i två grupper. Peter Danielssons grupp fick lite historia. Peters pappa startade ICA Hallen på Östra Långgatan 1965 och Peter tog över 1990. Ett femtioårs jubileum kommer att hållas om två år.
Skanning ett relativt nytt sätt att handla och där man inte behöver stå i långa kassaköer har blivit populärt ca 40 % av alla kunder handlar så.
Hemleveranser av mat och ”non food varor” som beställs över nätet har blivit stort, 139 kr per utkörning. Den servicen sker till Köping, Kungsör och Kolsva med omgivningar.
Wasabröds fabriken i Filipstad. Foto: Bo OlssonAktiva Seniorer företog den 11 september en bussresa mot ett hemligt mål, vilket visade sig vara Filipstad. Vad kan man se där? De flesta förknippar nog staden med Wasabrödsfabriken eller kanske skalden Nils Ferlin eller man kanske tänker på uppfinnaren John Ericsson. Vi skulle i vilket fall få en dos av alla tre.
Wasabröd är ortens ledande och mest kända företag. ”Wasabröd ger råg i ryggen”.
Sedan 1999 ägs fabriken av det italienska företaget Barilla, ett välkänt pastamärke även i Sverige.
Tyvärr släpps besökare inte in i produktionslokalerna. Däremot finns ett konferensrum i anslutning till företagets butik. Där fick vi information om verksamheten och svar på våra frågor. På väggarna i butiken finns dessutom ett rikt bildmaterial från produktionen.
Brödtillverkningen pågår kontinuerligt och personalen där arbetar alltså i tre skift. Ingredienserna till degen påfylls hela tiden och degen rör sig som en sträng på en 300 meter lång ”jäsbana”, varefter den bakas ut, gräddas och paketeras.
Omslagspapper till brödkakorna levereras f ö från Mintec Paper AB i Köping.
Degen på jäsbananMan producerar cirka 100 ton bröd per dygn. Före leverans passerar produkterna ett gigantiskt lager, 30 meter högt och med plats för 22 000 lastpallar.
Fabriken sysselsätter totalt cirka 450 personer.
Innan vi lämnade Wasabröd fick vi förstås möjlighet att handla.
Nästa besöksmål var John Ericssons mausoleum.
John Ericsson var på sin tid en av de internationellt mest kända svenskarna. Han gjorde fartygspropellern praktiskt användbar och i USA är han ihågkommen för krigsfartyget Monitor, som kom att påverka utgången av inbördeskriget. John Ericsson var vid sin död bosatt i USA och hade uttalat en önskan att bli begravd i Sverige.
Filipstad var ett naturligt val eftersom staden endast ligger några mil från hans födelseort Långbanshyttan. John Ericsson fick en jordafärd värdig en statsman: En amerikansk pansarkryssare förde kistan till Sverige och Stockholm. Där fördes den med Livgardet i täten genom staden till klockringning i alla stadens kyrkor. Kistan fördes sedan med ett extratåg – med sex förstaklassvagnar – till Filipstad, där den gravsattes.
John Ericsson mausoleum. Foto: Bo OlssonFem år senare, 1895, färdigställdes hans gravmonument. Det är vackert beläget, högt över sjön Daglösen och med Filipstads kyrka på andra sidan vattnet. Just nu är mausoleet föremål för restaurering, men även i detta skick värt ett besök. Det är ett sant verk av sin tid, kraftfullt och med passande symboler. Överst tronar något som kan vara den amerikanska örnen, och man kan hitta både propellrar och en sköld med tre kronor. Över öppningen är skrivet med stora förgyllda bokstäver: FÄDERNESLANDET ÅT JOHN ERICSSON.
Därefter åt vi en god lunch på Hennickehammars herrgård, ett kurs- och konferensställe vackert beläget strax söder om Filipstad.
Privata krafter i form av kulturföreningen Kulörta Lyktor övertog 2003 kvarnen, en tvåvånings byggnad från tidigt 1800-tal. Den hade senast drivits som galleri och museum av kommunen. Bottenvåningen fick förbli konstgalleri medan övervåningen gjordes om till ett museum om Nils Ferlin (1898 – 1961).
Ferlin var från sin tidiga barndom produktiv som diktare och estradör. Man får intrycket att han ständigt sökte formuleringar om sitt liv och omgivningen. Han hade ett mycket musikantiskt sätt att uttrycka sig och hans tonsatta dikter är nog de mest kända. Han publicerade bara sju diktsamlingar, men skrev mycket i andra sammanhang.
Museet har ett rikt och välorganiserat material från hans uppväxttid i Filipstad, hans tid som ”bohem” i Stockholm och från hans senare år. Utställningen är kantad med citat från Ferlins diktning. Man kan höra honom själv läsa sina dikter och även se honom på video. En av kulturföreningens eldsjälar, Barbro Wohlrab Hedman gjorde samlingarna levande för oss och visningen slutade med allsång: ”Får jag lämna några blommor”. {youtube}iaJ6o5uM8pU|300|225|{/youtube}
Hemresan skedde via Nora, där vi gjorde enskild stadsvandring och kunde konstatera att turistsäsongen är över och undfägnades med kaffe i Strandstugan, som egentligen också slagit igen.
Kafé Strandstugan, Nora
Bussresa mot okänt mål
Vart går resan? Vad får vi uppleva? Ledtrådar fick vi under resans gång enligt nedan.
Fika vi får en kvart över tio vid en sjö som också kan vara hav. Färden går sedan vidare tio till studiebesök i Knäckestad.
Nu magen är tom och längtar efter mat som vi själva hämtar. På buffén vi rätter kan välja, sedan tugga och svälja. Klockan 14 vi sedan vidare åker till en skald vars dikter skrattar och gråter.
Nu vi vår buss mot trädstad åker. Tack Filipstad, vi kanske kommer åter. Snart vi får göra som gummorna små, flytta våra fötter och ut och gå. Smaka på stadens delikatess. Kallt men med god smak och finess Sedan vi till Strandstugan gå för att 17.15 kaffe få.
Nu dagens resa närmar sig sitt slut och vi ur bussen får kliva ut. Tobias rattat oss säkert och bra, vi tackar chauffören Hurra Hurra. Han nu oss hem till Köping kör, nu när kroppen vår börjar bli mör. Lite regn, inga tråkiga miner, bröd, mausoleum, god mat och Ferliner.
Fredrik Eklund, parkingenjörAktiva Seniorer i Köping samlades runt parkingenjör Fredrik Eklund som skulle guida oss i Köpings centrala parker. Vi utgick från Tunadalsparkeringen. Planteringen längs Tunadalsgatan med blommande höga prydnadskörsbärsträd och marktäckande nävor var en bra start. Vi vandrade ner mot Kölstaån, där Kvarnparken med sitt fina läge blivit en oas. Mandelträd, rhododendron och azaleor med en bakgrund av jättehöga pilar och almar. Promenadvägen bjöd på en skön skugga då det för dagen var en av maj månads varmaste dagar. Vattnet porlade och några änder vilade.
Fredrik fick många frågor under promenaden, bland annat hur säckarna runt nysatta träd fungerar? ”Jo, som en vattenreservoar på ca 150 l vatten, en veckoranson under sommaren. Det finns hundratals sådana runt om i staden”.
Programkommittén för Aktiva Seniorer Köping hade bjudit in till en Stockholmsresa. Vi for med buss och anlände först till Bergianska trädgården, där en god kopp kaffe serverades vid bussen. Efter en uppfriskande promenad bland vårblommorna, välkomnades vi av guiden vid Edvard Andersons växthus. Hon gav oss en historisk inblick i hur trädgården placerats här och vem Edvard Andersson var och som fått sin önskan uppfylld att låta bygga sitt växthus.
Välkomna in till de olika klimatzonerna! Ljuvliga dofter och färger mötte oss i medelhavszonen. Vi vandrade vidare och njöt.
Lunchen var nu uppdukad i det närliggande Gamla Orangeriet. Gott och fräscht.
Stockholms Stadshus var nästa besök. En glad och duktig guide tog hand om oss och berättade: att Blå hallens pampiga trapp, har gjorts för att en dam i höga klackar och långkjol med lätthet skall kunna gå i den och att det finns ett märke i väggen att fästa blicken på för att få elegant gång och ej falla, och om varför Blå hallen inte var blå och om den enorma orgeln.
Nu prövade vi trapporna, uppför. Gick till vänster och kom in i Rådssalen med sitt 19 meter höga tak med vikinga utsmyckning. Vidare till Ovalen där borgliga vigslar sker. Rummet är byggt för att passa vävda tapeter med fantastiska mönster. Nästa rum, en matsal, där fönstren vetter mot Mälaren och slottet och andra byggnader. För att gäster som vid middagar placerats med ryggen mot fönstren skulle kunna se samma utsikt målade prins Eugen samma utsikt på motsvarande vägg, där av namnet Prinsens Galleri. ”De hundrades valv”, en hedersentré till Gyllene salen är på detta plan också fundamentet till den 106 m höga tornet som toppas av Tre Kronor. Namnet ”Hundrades valv”, kom av att de symboliserade antal kommunfullmäktiges ledamöter år 1923.
Sist men inte minst Gyllene salen. Här berättade vår guide att arbetet med väggarna, 18 miljoner mosaikbitar, fick ta högst två år mot konstnärens önskan om sju. Stadshuset invigdes exakt på dagen 400 år efter Gustav Vasas intåg i Stockholm 24 juni 1523.
{gallery}reportage/sthlm120508/stadshus{/gallery}
Tack till guiden, varma applåder, från oss 30 Aktiva Seniorer. En duktig guide är guld värd, de har så mycket extra att berätta.
Fotohistoriska MuseetBussen tog oss sen till Fotografiska museet, nytt och tjusigt, in rymt i ett gammalt tullhus, alldeles intill saltsjön och de stora finlandfärjorna. Här har guiden ersatts av hörlurar, som kopplade till de fotografiska verken gav all information. Vacker presentation av
Helena Blomqvists drömlika bilder och flera fotoberömdheter som André Kertész och Steve Schapiro.
En Stockholmsresa att minnas, dessutom i full sol och vattenglitter.
Bo Olsson, som arrangerat dagens resa, berättade att vid nästa månadsmöte kommer höstens program att delas ut.
Västerås domkyrka är värd en egen resa enligt Guide Michelin. Den uppmaningen nappade vi 38 medlemmar ur Aktiva Seniorer Köping på. Med buss anlände vi till som vi i dagligt tal säger Domkyrkan. I vapenhuset, i dag en välkomnande entré, mötte oss kyrkoguiden Karl och förde oss in i kyrkan och berättade om de vackra fönstermålningarna. Han berättade om kyrkans historia från 1271 och framåt. De tre altarskåpen drog vårt intresse, när vi senare vandrade runt på egen hand, likaså Erik XIV grav och dopkapellet. Kantor Eva Marie Hopstadius berättade om den stora orgeln med 4500 pipor. Hon gav sedan prov på olika klanger, från mjukaste till mera pompösa, med S:t Pierre av Notre Dame, två psalmer och Fanfar av Lemmen. ”Kom hit upp och se instrumentens drottning” inbjöd Eva Marie från orgelläktaren.
Nu smakade det gott med lunch på stadshusets restaurang.
Med buss och guidning av Arne Hansson fick vi inblick i framtidsplaner och nybyggnationer ner mot Mälaren. Västerås växer stort och mäktigt med moden arkitektur vid Lillå Udde och Östra Mälarstrand ut mot fjärden
Västeråsresan avslutades med ett besök på adress Karlsgatan 2, där Västmanlands läns museum och Västerås Konsthall har fått nya lättillgängliga lokaler i ASEA´s gamla lokaler. Museet, modernt uppbyggt för alla åldrar, gav nya tankar om tidsaxlar i olika miljöer. Guiden berättade stolt och kunnigt om sin stad och län.
ASEA´s film från samma lokaler gav en inblick i dåtidens industrimiljöer och hur Västerås förändrades från den lilla staden till dominerande industristad.
Konsthallens entusiastiska guide fick oss att se in i bilder från Kirgizistan och följa en kvinnas öde. Hon öppnade också skickligt våra ögon för Endre Nemes svårtillgängliga konst.
En kulturdag i Västerås var till ända.
Ute i regnet väntade bussen.
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Om du fortsätter att använda denna webbplats kommer vi att anta att du godkänner detta.